Morgonexercisen

Jag tänkte berätta om min morgonexercis. De dagar när det tar några minuter längre att stiga upp ur sängen brukar det bli tight om tid att hinna till bussen. Jag åker alltså först tunnelbana med ett byte för att sedan ta en  buss fram till jobbet. Men när jag är lite sådär småsen som jag kan va (eller precis i tid som jag brukar säga) så kommer jag fram med tunnelbanan tjugo minuter i nio och bussen går tjugo minuter i nio. Vilket ju i och för sig är okej men från tunnelbanan måste man upp för trapporna till marknivå, sen över en återvändsgränd och förbi en afrikansk affär innan man kommer fram till busshållsplatsen. Därför hinner man bara med bussen om man löper. Därför brukar det bli några flåsträningar i veckan. Nu är det också två andra pendlare som liksom jag tycker om morgonträning. Så när man står där intill tunnelbanedörren och väntar på att dörrarna ska öppnas kan man snegla lite längre bort i vagnen och där hittar man alltid de här två, med fokuserade blickar och beredda på att springa. Det har utvecklats lite till en tävling och vi brukar numera nicka igenkännande till varandra när vi står i startblocken. Det bästa med det hela är att om man vinner så kan man känna sig nöjd hela dagen men även om man inte kommer först så betyder det att nån annan hann stanna bussen så att man i alla fall hinner med bussen och slipper vänta i 20 minuter. Man kan bara vinna.